ONE MORE LIGHT
"Who cares if one more light goes out?
In a sky of a million stars
It flickers, flickers
Who cares when someone's time runs out?
If a moment is all we are
We're quicker, quicker
Who cares if one more light goes out?
Well I do."
In a sky of a million stars
It flickers, flickers
Who cares when someone's time runs out?
If a moment is all we are
We're quicker, quicker
Who cares if one more light goes out?
Well I do."
Igår satt vi i bilen ut till husvagnen, men den här låten på högsta volym, både jag och Marcus sjöng för fulla halsar och allt jag kände var lycka.
På hemvägen lyssnade vi på den igen, men då kände jag ingen lycka utan bara sorg, och tårarna slutade inte rinna på hela kvällen. Jag är fortfarande i chock och vill inte ens tänka på att Chester Bennington, sångaren i Linkin Park, är död. Så fort jag tänker på det bryter jag ihop på nytt...
Det känns så konstigt att man kan bli så berörd av en känd persons död. Jag har gråtit en gång tidigare när en kändis gått bort, och det var Stefan Liv. Det kändes så nära då Hv71 var laget jag hejade på och jag ändå hade sett honom spela ett flertal gånger, och det kändes så fruktansvärt att han skulle dö i en så tragisk olycka.
Och nu gråter jag för andra gången över en kändis död, men det känns inte så himla konstigt. Jag menar, han har ändå varit en del av mitt liv nu i 16 år, det är väl inte så jävla konstigt att man blir ledsen då?
Jag började lyssna på Linkin Park när jag var 10 år gammal och sedan dess har de varit mitt favoritband. Deras musik har funnits med mig genom allt... Jag är i alla fall tacksam över att ha fått höra honom live 2 gånger, för han var en helt fantastisk sångare!
Nae fyfan, jag är fortfarande i chock och så fruktansvärt ledsen.
Vila i frid... ♥